förevigt mitt alldeles egna.

Jag skulle bara kolla. Titta in hos mitt gamla jag. Eftersom jag är så annorlunda nu. Ni förstår väl att jag övergett det här? Övergått till länken nedan. Alltså. Statistiken låg ju fortfarande och guppade, tänkte att det inte var speciellt roligt att läsa ingenting.

Producerar några rader bokstäver bland alla siffror, rader bland alla rutor. Men inte här. Och från alla håll pressas det in i mina tankar, hur många murar jag än bygger upp.
Greg Laswell – And Then You

Förvånar omgivningen med sådant de ser varje dag, är jag verkligen så förutsägbar? Irriteras över att tilltalas som någons gamla tillhörighet, det är sant, frustrerande nog.
Och jag går så mycket i skolan att jag totalt tappar tidsuppfattningen när jag både hinner sova, titta på tv, äta, städa och plugga innan middag. Beslutsångesten är hack i häl och allt beror på var man hamnar när solen tittar över horisonten.

Ändå kan jag inte låta bli att undra varför just jag var tvungen att vara den som offrades till den idiotiska generationen.

Det är mina egna fällor jag gillrar, och faller i. Den hjälp jag vet att jag skulle få ropar jag inte efter. Jag vill inte veta, jag vill inte höra. Jag vill ligga sprattlandes på rygg med vidöppna ögon som stirrar upp i den svarta natthimlen. Jag vill vara oskyldig.
Ni säger alla att det händer den bästa. Men det händer inte, det skapas. Och jag vill inte ut, jag vill in.

När blir något en regelbunden vana? När är något regelbundet? Vid en upprepning av fem? En gång om året, en gång i månaden, en gång i veckan, en gång om dagen?

Går genom tanto efter en timme och tjugo minuter Stockholm boogie. Kan trots den vita julkänslan inte låta bli att önska mig 30 graders temperaturhöjning och ljusa sommarnätter på Söder, inget är som sommaren. Och än är det bara november. En och en halv timme från december.

Jag förväntade mig inget, jag förväntar mig inget. Det skulle inte betyda något. Så förklara, varför är jag besviken?

Det är då man ska förstå att chansen gått förbi och det inte är någon mening med att vänta. Det är då man ska stänga av i väntan på nästa. Men tålamod har aldrig varit min bästa egenskap och i natt har jag ingen lust att förstå någonting alls.

För vi har ett val, vi har alltid ett val. Nu borde jag tolka tecknen rätt. Ni säger att jag har något på gång, något nytt, ni har fel. Vilken jävla fråga, allt är relativt.

Hej Fredrik! Lite sån känsla. Grattis då förresten, en tredje, kanske fjärde gång.

Så idag har jag fått lära mig att om man inte syns finns man inte. Mannen nämd ovan gav exemplet: om ett träd faller i skogen fast ingen ser det, har det då hänt? Och det går alltså att befinna sig på flera ställen samtidigt. Det behöver inte längre heta död eller levande, här eller där. Materia försvinner ju aldrig, den bara, upphör att existera. I ljusets hastighet kan du inte längre se dig i spegeln vilket gör det möjligt att själv bestämma, nu vill jag finnas, nu vill jag det inte. Alla partiklar som delar på sig och fångas upp igen. Och jag vet fortfarande inte vad jag skulle välja.

Och jag vet att jag stänger in mig själv. Låser utvägarna och slänger de nycklar som läggs i mina händer. Så det är mitt fel att jag är fast här, därför har jag ingen egentlig anledning att stanna. Jag vill välja alla dörrar samtidigt som jag stannar kvar. Jag vill välja rätt, jag vill inte välja alls. Där har vi den där likgiltigheten igen. När ett rop på hjälp är detsamma som en dödsförklaring och alla gått åt sina rätta håll, var lämnar det mig?

En dag som har varit riktigt dålig utan att jag riktigt vetat varför. Och det lämnade spår i allt jag gick förbi. Det jag inte gjorde blev ett löfte om imorgon. Men jag kunde inte längre skilja på vad som var sant och vad som var önskningar.