förevigt mitt alldeles egna.

Han sa det och jag tänkte, med ens, nej. Det är inte möjligt, det är inte sant. Trots det har jag inte kunnat släppa orden ur mina tankar. Hur mycket orkar man med? Det beror ju på något. Någonstans måste det brista.

När tiden inte räcker till tvingas vi alla till nya lösningar. Att prioritera. Huvudet är tomt bortsett från allt dom måste pressas in. Kreativiteten. Ändå går det rätt bra att bara titta ut genom fönstret på de löv som försvinner, tänka på frågor utan svar. Kontraster. Hey you

 

 

 

Det är ändå rätt skönt att vara hemma igen. Bjuder väl på något innehållsrikt senare, fast filosofin står på noll.

Någonstans är det skönt att komma bort. Att isoleras i en värld där vardagen är en annan, där hösten gått ett steg längre, där löven är gulare. Det ger mig liksom möjligheten att få uppleva allting en gång till. Som att kunna spola tillbaka tiden, som i en tidsmaskin. En annan plats en annan tid, leva om.

Pluggvägrar. Ångestfyller. Blundar. Tittar. Ut på hösten. Regnet, löven, barnen. Le kan jag, alltid. 
wiu
wiu
wiu

Som en svart klump av skuld när jag låter bli. Som en tryckande ångest när jag väl är med. Blandar ihop dröm och verklighet med måsten och krav. Förväntningarna springer före medan orken hasar efter. Förnekelse är förknippat med kaos och oreda, huvudet är ut-och-in. Listan blir bara längre. Vad är roligt?
Music.

Hej här kommer segertåget. Maskinen gör det till en utmaning att vara våldtäktsman. Ett monster.

"That's a lot of rings"
"Yeah", svarar hon med ett överdrivet amerikanskt uttal.
"Jag har bara två." Jo, visst pratade han svenska. Hon hade hört det när han pratade i sin mobil. Arlanda klockan sju, undra vart han skulle? Långt, långt bort? Träffa någon bortglömd vän på andra sidan jordklotet? Kanske bara jobba natt. Hon fingrar nervöst på telefonen, försöker se lite upptagen ut, som att hon väntar på något. Någon. Han gör en nickande gest mot fönstret.
"Ska du inte av här?" Hon ser frågande på honom innan ansiktet spricker upp i ett leende.
"Nej, Mälarhöjden." Förvånat och lite oförstående möter han hennes blick. Ögonbrynen reser sig och han öppnar munnen för att tala än en gång. Axelsbergs-looken pratar han om. Hon ser ut som att hon bor i Axelsberg. Nu är det hennes tur att höja på ögonbrynen, stationen efter har tydliga riktlinjer, men en Axelsbergs-look?
"Mälarhöjden har förstås också en look, den är bara lite mer.. Dont-talk-to-me"
Hon reser sig upp för att gå, för att vandra över perrongens brun-röda stenar som så många gånger förut.
"I guess I'll see you around"

 

Bara SHIAT va' cool hon é!!!!!!!!!!!!

Den där känslan som vi levde i för en tid, en känsla som sakta försvann, för oss som för alla andra. Vi bara stod där, handfallna, förstenade, medan vi förstod hur den sakta seglade utom räckhåll. Vi försökte fånga löven i höstens vindar men världen bara lekte med det vi alla haft. Allt skulle sjunka ner och förmultna i den kalla jorden.

igen.

Känner liksom bara. Men, åååååååååååååååh


Fredag. Ni vet. pumpa

Vinden snurrade mig några varv. Runt i en cirkel utan slut, full av skratt och vatten i en fart som inte gick att hindra. Snabbare, lyckligare, fri. Och vi föll.

Sen blir jag sådär typiskt filosofisk igen. Kärleken verkar ha en sådan inverkan. När har man säkert upplevt the real thing? Det känns. Fast tror man inte det varenda gång? Sedan du var nio år och tänkte, nej, såhär har jag aldrig känt förut och, jag förstod ingenting innan. Innan när jag var liten. Samma sak hände igen ett år senare, och när du var tolv, och fjorton. Men det känns! Varje gång tänker man likadant, nu är det på riktigt men, visst, jag är lika naiv, har varit lika naiv, kommer att vara lika naiv. För jag har upplevt det, the real thing.
Men precis likadant är det, förutom att det är skillnad. Samtidigt är det lite skönt att inte veta och att kanske våga tro att, trots att det var enormt, finns något större.