förevigt mitt alldeles egna.

Och när du når dit då är det som att öppna upp hela halsen och tömma ut allt som någonsin rört sig inuti.

Men jaha. Där går jag med mina problem och hon med sina. Han springer till bussen för att se dörrarna stängas framför näsan men fortsätter le ändå. Med svetten längs tinningen och andan i halsen. Han fortsätter le.

I morgonpasset i p3 brukar de varje morgon släppa citatet "vad är det för fel på folk" och jag börjar verkligen undra. Det finns andra sätt, bättre sätt. För mig som för dig, som för henne och för honom. Det finns bättre sätt. Du vet det och därför vill jag bara skrika. I förtvivlan, jag skäms.

Man påverkas av dem i sin omgivning, psysiskt, fysiskt, biologiskt. De kluvna, blonda, släpper sina fästen och fastnar precis överallt. Jag välkomnar en paus som följande med öppna armar. När vet man vad man förtjänar?
Runaway - Kanye West

Stå upp. På egen hand. Sluta vända kappan efter vinden och kom med något eget. Inte för att ni lyssnar, eller ens förstår. Jag bara undrar, mår ni bättre?

Den första snön föll härom dagen och min första tanke var, ÅHNEJ. Försenade tunnelbanor, hala gator, förfrusna fingrar. Är det såhär det känns att bli vuxen? För några år sedan fightades man om de tre centimeter tjocka täcke som låg över skolgården. Var är lyckan? Betyder det här att julafton, inom kort, mest kommer vara en stor klump av stress? Födelsedagar ointressanta och tjusningen av en kyss som bortblåst? Det kom som ett slag i magen, en hemsk känsla av att det inte går att rymma längre. Du är stor nu Josefin, vuxen.
Förövrigt så har mina öron i helgen njutit av Kings of Leons nya album, röster från medlemmarna i The Real Group samt de två första låtarna av den här killen.

Allmänt så är jag hyfsat uttråkad. Inte nu alltså, överhuvudtaget. Går med på det mesta och vägrar mindre. Jag står för tillfället utan åsikt. Åker snålskjuts på andras viljor bara för att slippa bestämma själv. Veckans mode: Är det såhär det känns att vara lycklig, då är det inga problem. Inga problem.

Domedagen, dödens dag, idag. Jag kan sätta min hand på att du inte har en aning men jag klandrar dig inte. Nej, den enda anledningen till att jag vet är min nyfikenhet och någon slags förmåga att inte släppa taget. Eller tvärtom. Egentligen är det helt fel, så vad spelar det för roll.

Verkligheten har ännu en gång infunnit sig i sitt klimax vilket passar bra nu. Sådär just nu.
Det nya fotot damp ner i min brevlåda idag. 12 månader äldre, ett år senare. Bortsett från att det bara är en ytlig fasad, en lögn ni trott på. Eller? Kanske endast en sanning ni blundat för. Av barmhärtighet eller rent ointresse. Var och en har sina hemligheter, de som ni har för avsikt att aldrig avslöja.

Det var någon som sa det till mig. Du borde ta det lugnt, tagga ner, sluta bry dig och bara vara dig själv. Tanken är säkert god, rådgivaren välmenande men jag fortsatte fundera. Vadå vara dig själv? Det här är ju såhär jag är. Glad, undercover-stressad och stundtals sönderfallande. Högpresterande, leende, energisk.  Entusiastisk, ångestfylld, sjunkande, svävande, drömmande. Älskande. Visst kan jag slappna av, släppa ner axlarna och låta pennan vila, men det skulle vara först då jag var någon annan än mig själv.
taget.

Så pass välanvänd är den. Att jag känner, utan tvekan, att det inte är min egen. Det är bara att släppa taget och inte bry sig trots att det betyder allt. Humöret snurrar förfärligt snabbt dessa dagar.

Funderar över livets vackra ting i ett fruset tillstånd. Bilarnas lack glittrar av rimfrost och håret lägger sig så som det bara gör om kvällarna i oktober, lockigt i luggen och tilltrasslat i nacken. Irriterar mig på att de här raderna var mycket bättre skrivna i mitt huvud än vad jag minns dem nu. Datorskärmen gör mig trött och oinspirerad. Godnatt tankar, godnatt himlen, godnatt musiken.

The botten is nådd ungefär. Trots det kom jag högre upp, you never, att öppna upp och bara släppa. En lycka mitt i all konstgjord misär. Två knappa timmar ovan världen, ovan en verklighet som går för fort men samtidigt alldeles för långsamt. Förväntningarna lägger sig längs mina kinder. Det var perfekt planerat, med precision och ansträngning. Som att bita sig i kinden, igen, igen och igen.

Helveetttteeeeee. Muren rasar när alla brickor spricker samtidigt. Jävla allt. Det här är inte jag.

Till och med det genomskinliga smakar blod. Att vara väldigt bra känns ovanligt grådaskigt, ett helt okej, en grön stämpel. Utan guldstjärna. Det smärtar att inse, de oövervinnerliga dagarna är över. Jag blir väl så illa tvungen att nöja mig med det. Men framåt ska jag. Och uppåt.

Även om jag inte har fallenhet för mycket här i livet misstänker jag att jag har hittat mitt kall. Spotifylistor. När allting är inget och inget är för stort finns musiken. Som en extra hand att hålla i, en varm kram eller pallen som gör att du når upp på översta hyllan. Welcome to the (b)right side.

Det får mig att vilja kräkas,  inte en-cider-för-mycket-illamående utan ett jag måste spy, nu. Känslan är så underbar att den är det värsta tänkbara. Bränner gör det också. Som om tusen nålar genom huden, att dränkas i flammor. En eld genom allt, en eld som tar över allt. Ja, fånigt. Kanske rent av omöjligt.

Det börjar bli kallt ute och det är ingen som värmer mina händer. Koftor i all ära men jag saknar kontrasten mellan huden och naglarna. Vitt mot svart. Jag ser nu, vad ni såg för två månader sedan.

 

 

Vi fortsätter leva för att någon sa att det var det enda sättet. Att sätta en fot framför den andra och bara fortsätta vandra. Bortåt, inåt. Vi fortsätter leva för lyckan av att se våra leenden speglas i nya ansikten. Vi lever för att lära oss och för att om man ska lära sig måste man leva. Vi lever för att få svar på den fråga som vi för längesedan insett är olöslig. Men vi fortsätter ändå, med en girig önskan om att vara den som finner facit.

Ökar farten, går med större steg. Förlänger andetagen och drar in doften av höst. Park, dagis, löv. Världen är tom,  just nu finns bara jag och skuggan från trädet som bugar för oktobervinden. Vi har diskuterat livshistorier över kaffekoppar i timmar. Kommit lite djupare in, lite närmare, förstått lite mer. Trots att vi redan upplevt hela universum tillsammans. Klick. Även om man inte är bäst i världen, mer än i drömmarna.

Längesen

 

New York 15/4- 21/4

- Det är bara att ta vad du vill ha och skita i resten.
- Som i vanliga livet då!
Suktar efter att skriva något annat. Något nytt och inspirerande, och andra sidan, vem gör inte det? Istället skapar jag nya spotify-listor och hoppas på framtiden.
tidsfördriv

Det är något med de här killarna. Som att gå sönder och bli hel på samma gång. Tårar av exploderande lycka. Om femtio år kommer jag lyssna och minnas. Ljuva tonår liksom. Det är långt kvar än, just nu vill jag bara dansa. Tusen gånger om.