förevigt mitt alldeles egna.

Och jag vet att jag stänger in mig själv. Låser utvägarna och slänger de nycklar som läggs i mina händer. Så det är mitt fel att jag är fast här, därför har jag ingen egentlig anledning att stanna. Jag vill välja alla dörrar samtidigt som jag stannar kvar. Jag vill välja rätt, jag vill inte välja alls. Där har vi den där likgiltigheten igen. När ett rop på hjälp är detsamma som en dödsförklaring och alla gått åt sina rätta håll, var lämnar det mig?