förevigt mitt alldeles egna.

Går genom tanto efter en timme och tjugo minuter Stockholm boogie. Kan trots den vita julkänslan inte låta bli att önska mig 30 graders temperaturhöjning och ljusa sommarnätter på Söder, inget är som sommaren. Och än är det bara november. En och en halv timme från december.

Jag förväntade mig inget, jag förväntar mig inget. Det skulle inte betyda något. Så förklara, varför är jag besviken?

Det är då man ska förstå att chansen gått förbi och det inte är någon mening med att vänta. Det är då man ska stänga av i väntan på nästa. Men tålamod har aldrig varit min bästa egenskap och i natt har jag ingen lust att förstå någonting alls.

För vi har ett val, vi har alltid ett val. Nu borde jag tolka tecknen rätt. Ni säger att jag har något på gång, något nytt, ni har fel. Vilken jävla fråga, allt är relativt.

Hej Fredrik! Lite sån känsla. Grattis då förresten, en tredje, kanske fjärde gång.

Så idag har jag fått lära mig att om man inte syns finns man inte. Mannen nämd ovan gav exemplet: om ett träd faller i skogen fast ingen ser det, har det då hänt? Och det går alltså att befinna sig på flera ställen samtidigt. Det behöver inte längre heta död eller levande, här eller där. Materia försvinner ju aldrig, den bara, upphör att existera. I ljusets hastighet kan du inte längre se dig i spegeln vilket gör det möjligt att själv bestämma, nu vill jag finnas, nu vill jag det inte. Alla partiklar som delar på sig och fångas upp igen. Och jag vet fortfarande inte vad jag skulle välja.

Och jag vet att jag stänger in mig själv. Låser utvägarna och slänger de nycklar som läggs i mina händer. Så det är mitt fel att jag är fast här, därför har jag ingen egentlig anledning att stanna. Jag vill välja alla dörrar samtidigt som jag stannar kvar. Jag vill välja rätt, jag vill inte välja alls. Där har vi den där likgiltigheten igen. När ett rop på hjälp är detsamma som en dödsförklaring och alla gått åt sina rätta håll, var lämnar det mig?

En dag som har varit riktigt dålig utan att jag riktigt vetat varför. Och det lämnade spår i allt jag gick förbi. Det jag inte gjorde blev ett löfte om imorgon. Men jag kunde inte längre skilja på vad som var sant och vad som var önskningar.

I won't soothe your pain
I won't ease your strain
You'll be waiting in vain
I got nothing for you to gain
Likgiltig, det var så hon beskrev det. Och jag tror det är sant.

Så mamma föreslår att det kanske är visdomständerna. Att jag inte kan öppna munnen på grund av att några jävla tänder. Och smartare känner jag mig inte heller, bara sprängd. En massage hade varit snäppet trevligare.

Skulle oerfaren kunna vara en synonym till oskuld? Kanske en bättre benämning. För när vi blir av med det där o:et anses vi plötsligt väldigt skyldiga. Och eftersom adjektivet sällan kombineras med andra verb stämmer slutsatsen inte in på dagens samhälle.

En balans, ett samband, mellan avundsjuka och att glädjas med någon annan. En nätt våg med en assiett för ondska och en för godhet. En djävul och en ängel som växer med tanken. Med viljan. En likadan bestämmer var skadeglädjen övergår i medlidande. I mina konkreta filosofier ter sig förhållandet rättvisa/förtjänst otrevligt luddigt.

Vilket får mig att undra, kommer det alltid att vara såhär? Genom all överlycka och alla sammanflätade läppar. Jag vill inte tro att skadeglädje är den enda sanna glädjen. När jag kommer dit vill jag att de tankarna lämnar mig ifred och låter mig leva där jag är. Utan framtid eller bakgrund. Alltför väl förstår jag ändå att vi alla behöver en, i alla fall en liten, jävla win.
Bittersweet poetry - Kanye West, John Mayer

Och. Jag funderade på vad som gills och inte. Utlopp för kreativitet alltså. Är jag kreativ nu? För det här är väl inte poesi, eller? Men ett namn trotsar allt. Bara för att jag idag tvingades förklara att jag inte alls är en sån där tjej. En sån där som skriver överskrifter på engelska som inte har någonting alls att göra med texten, ett citat eller en bit av en låttext för att sedan börja med, det klassiska, idag har jag...
Mer ironiskt är det att det just nu är precis det jag gör. Förutom att överskriften varken är på engelska, ett citat eller en låttext. Utan bara något jag observant lagt märke till.
Det här kanske är min kreativitet. Trots allt.

Knuten kanske omformaterade sig till en fin rosett. I silkesband. Så len och lätt att dra upp, utan kraftansträngning. Det är enklare, men inte lätt. Jag kunde inte bry mig mindre.

Det är väl nu om någonsin. Du väntar på en form av reaktion, lite respons. Men. Det är tomt, ihåligt och uttryckslöst. Jag är ledsen att göra dig besviken men det är allt jag har att komma med. Just nu.
Be here now - Ray LaMontagne

Känner mig ungefär som en wooh-girl i idolpubliken. Redan nu förstår jag att det är det här som kommer spelas på våra gymnasieåterträffar, de här tonerna som om 20 år ger oss tårar av nostalgi i ögonen. Jag kan se det spelas upp som en film framför ögonen. Hur de som vägrar vara mainstream och de som misstycker ställer sig längs med väggarna i protest, suckar och himlar med ögonen. Precis som de kommer göra imorgon, i övermorgon och dagen efter det.