Så länge det inte har med alkohol, droger eller polisen att göra borde jag få bestämma själv. Ett år, elva månader, 29 dagar, tre timmar och fyra minuter kvar. Ibland övervinner längtan rädslan.
Att vara fin i håret kändes fånigt, vilken tröja som matchade byxorna bäst löjligt. Hon var inte ens inblandad, medverkande. I pjäsen som pågått hade hon ingen roll, ändå blev hon berörd. Omkullslagen av något som inte var hennes. Klockan slog två och natten förblev sömnlös.
Är överfull av tomhet, likgiltig. Massproducerar axelryckningar och svarar inte när de frågar. Låtsas inte höra, orkar inte med. Som att jag sparar rösten till något viktigare. En ansträngning att producera orden, det är lättare att bara knyta på sig skorna och springa bort här i från. Endast för att senare återvända, rä dd att fastna för alltid.
Elva röda men inte en enda en, elva fel. Jag antar att jag förtjänar ett du hade din chans. Det är sant, helt sant, levde bara i tron om att man hade två.
Jag vet en tjej, en tjej som får mig att tro på mina drömmar. Att de kommer slå in. För hon lever up among the clouds, precis som jag. Modet är skillnaden. När jag säger varför svarar hon: varför inte?
If you don´t feel the way I do it don´t matter cause, I´ll never know how you feel but if you do then sure I´d be flattered in my mind it´s all different anyhow
I think love will come towards me like a warm summerbreeze I got my head among the clouds and I will never be free I´ll spend many nights alone I know I know Cause I have and I will.
Jag vet. Att inte försöka är samma sak som att misslyckas, idag har jag bara ingen lust. Äventyr och utmaningar klär mig inte idag. Det stör mig bara, hur kan något vara så svårt? Så läskigt?
Huvudet fullt av drömmar, fötterna fulla av skavsår, magen full av kanelbullar, himlen full av regn, håret fullt av torrshampoo och facebook fullt av distraktion. Värre än igår men inte bättre än imorgon.
å gör det, ja vi gör det vi ses där, är du nära? kommer du så kommer jag så ge mig annars tar jag och säg det jag vill höra för allting i mig säger nej
du skulle brinna upp om du var jag fan du kan väl säga eller dra
Varför finns det två olika storlekar på stift. Blyertsstift. 0,5 millimeter och 0,7. Det är inte så att jag någon gång hört någon påpeka att den föredrar det ena framför det andra. Eller, för den delen, att 0,7 väger lite tungt i väskan. Ändå har man valt att komplicera användandet av stiftpennor med sisådär 50 procent. Alltid fel stift till fel penna, rätt penna till fel stift. Är 0,5 stiften för de lite fattigare? För dem som inte har råd med 0,2 millimeter bly? Utifrån personliga observationer skulle säga att pennorna som använder sig av den tunnare varianten är, så att säga, lite finare lite bättre. De smalare stiften är alltså förnämare eftersom att de är mer precisa och svårare att tillverka? Egentligen bryr jag mig inte, det verkar bara onödigt besvärligt.
So you no longer care if there's another day I guess I have been there, I guess I am there now You knew what you wanted and you fought so hard Just to find yourself sitting in a golden cage In a golden cage
So of course I miss you and miss you bad But I also felt this way when I was still with you Yes of course I miss you and miss you bad But I also felt this way when I was still with you
This city's no longer mine There's sadness written on every corner Each lover was made to sign Now I hear them calling me over and over
Då någon talar om för mig varför det är nödvändigt att kunna skillnaden på substansmängd och molmassa, räkna ut hur mycket syre som behövs för att förbränna 50 gram oktan eller förstå reaktionsformler fortsätter jag plugga. Tills dess fångas mitt intresse av en kille i glasögon. Jag låter solen kyssa mitt leende.
people say dudes who critique your clothes are most gay
Knappt någon skola för mig imorgon heller. Medan alla svär över nationella i Matematik B softar jag på en klippa i Axelsberg. Om någon frågade mig hur livet skulle levas skulle jag nog svara typ såhär. Listen to it, okay?
Nej nu orkar jag inte. Trots att ordet inte ens finns på engelska så lägger jag av. Jag slutar nu. Begär inget mer, kräver inga svar. Ut i solen och hänga med det som är mitt. Ler till Oskar Linnros och låter mig vara precis så glad som jag förtjänar och borde vara. Skolan spelar mindre och mindre roll, vad är tre bokstäver på ett papper?
Är det bara en dröm om något nytt? Baserad på minnen från förut. En 50/50 situation, antingen slår den in eller så gör den det inte. Vilket alternativ gör mig detsamma. För en gångs skull är jag trött på det abstrakta, ge mig något definitivt. Ett svar. Om jag stannar eller flyr vet jag först då.
Det finns många olika svar i lilla landet lagom. Hörde några i min klass ha en ingående diskussion i ämnet här om dagen. Är den tröjan ny? Relativt. Hur mycket vill du ha? Lagom. Perfekta ord för kändisen som blir intervjuad av Aftonbladet, ack så intetsägande. Sen finns det de farligare varianterna som, Mår du bra? Ganska. Helt okej. Svar som inte ger någon information. Användbara då man inte orkar svara men också opålitliga.
Jag är mästare på att komma undan. Kombinera ett intetsägande ord med trehundra detaljer om något annat och det är överstökat. Frågan bortglömd. Hur mår du? Bra, jag har lite ont i armarna eftersom att jag krattade hela tomten igår. Precis som vi vill ha det, ytligt och enkelt.
Gatan utanför är nästan tom, sånär som på en vilsen nattfjäril. Middagen gör sig påmind genom diskmaskinens unkna lukt, köttfärsås. Världen sover bakom stängda dörrar, under släckta lampor. En promenad skulle inte sitta helt fel.
Jag tycker om att vara där, där vattnet breder ut sig och människorna är sällsynta. Jag vet vilka stenar som är säkra att gå på. En trygghet utan uttråkning. Det blir aldrig uttjatat, jag blir inte trött. Där tårarna får rinna och tonerna får ljuda. Där benen får dingla, fötterna plaska och leendet bre ut sig. Det är mitt på något sätt, trots att det är alla andras. Ensamheten är mer en fin gåva än något skräckinjagande.
Jag skulle vilja vara opersonlig. Eller nej. Jag skulle vilja vara jättepersonlig i en opersonlig blogg. Att ni sitter där och tänker fan vad bra fast ni inte har en aning om vem som tryckt på tangenterna. Att varenda tanke som gick in i min hjärna också gick ut genom mina fingrar, utan att någon förstod. Fast det gör ni ju inte nu heller.
Ni tror det. Men det är alldeles för abstrakt. Det djupaste kan betyda precis ingenting och ett ord kan beskriva en hel dag av funderingar. Bara för att det passar in, liksom.
Min nyfikenhet gör mig ointresserad av det som är uppenbart. Om man inte får tänka själv behöver man inte tänka alls. Jag vill skriva något som fastnar. Fast. Egentligen. Vill jag bara skriva.
Förväntar mig inspriation från tomma intet. Stirrar på mitt fjärde paket näsdukar, tomt. Rösten sviker mig idag. Funderar på att ta med mig ipoden och gå dit jag inte får gå. Ensamheten tillfredställer mig.
Det gör mest ont, lite överallt. Blundar och hoppas på morgondagen. Låten som spelades på p3 imorse är spårlöst försvunnen, jag hade velat lyssna på den nu.
Då det är mycket man vill säga får man oftast inte fram någonting. Jag är rädd för att bli missförstådd och den gråa känslan omger mig. Men det är svårt att forma orden, formulera meningarna. De gör mig lycklig, men det gör för ont. Min hals gör ont.
går ju åt helvete. Eller rättare sagt, det går ingenstans alls. Det står helt still. Illa, riktigt illa. Varför kan jag inte vara en ordsprutande idiot när jag behöver det? ps. Att dansa.
Det var först då hon förstod sin rätta plats. Att finna sig i det var svårt. Reaktionen från hans sida vad blott en nonchalant axelryckning. En tom och genomskinlig blick, en sådan som tittade utan att tala. Om det var möjligt att skada det som inte existerar skulle hon hämnats. Istället lät hon blicken vandra bortom det konkreta, det var därmed definitivt.