förevigt mitt alldeles egna.

Melissa Horn på P3 live session.

Idag har jag haft sällskap av Harry Potter och solen på altanen. Nu föraktar jag rasism till Miike Snow.

Vi spenderar en tredjedel av våra liv med att komma på regler, en annan tredjedel ägnar vi åt att hitta på ursäkter som gör att vi undkommer reglerna. Den resterande tiden sover vi. Varför lägga ner tid på att bryta mot något man själv kommit på? Är vi helt enkelt vettskrämda för att misslyckas? Jag funderar på att typ, göra något annat.

Stänger ute allt, låter bli. För att slippa se, för att inte veta. Damn, i wanna get away from here.

Meeting someone in the wierdest way, then they are a huge part of your life.

Då vi snurrade jorden ett lodrätt varv skulle upp bli ner och ner bli upp. I den världen skulle jag må som en prinsessa. Fast vem säger att prinsessor mår bra? Jag är villig att ge dig alla mina hemligheter om du bara ber mig. Precis som hon ber om det, det är pinsamt. Därför ber jag dig inte att be mig. För jag är inte pinsam, nej verkligen inte.

Om jag hade förmågan skulle det flyga ut smutsiga ord mellan mina läppar. Ord som skulle studsa mot min spegelbild för att sedan träffa den de var ämnade för. Men jag kan inte, nej, för jag är den där lilla söta. Hon den oskyldiga som alltid är duktig på allt. Inte en enda prick i registret. Hon som städar nogrannt och alltid sover ordentligt om natten. Därför har jag inte förmågan, sägs det. Men om, ja om, vilka ord det skulle flyga.

Det är med skräckblandad förtjusning jag drar in luften genom näsan. Ett andetag till. Jag kan känna värmen i nacken. Antingen är det mil ifrån bra eller precis det rätta, det finns bara ett sätt att få veta. Jag orkar inte bry mig just nu.

Nördig som jag är försvinner jag in i ännu en bok. Känner ett sug efter våfflor.

Min plansch föll ner. Pangbomkrasch och sen låg den på golvet. Det gick snabbt, jag hann knappt reagera. Ingen större skada skedd, det är bara att trycka upp den igen. Men ändå, den trillade ner. Imorgon sätter jag mig på 153:an igen. Får se vart den för mig.

Vart är ni påväg? Ska du hem till din brunögda dotter? Hon som du inte träffat sen igår för att du kommer hem sent och går till jobbet tidigt? Hon kanske ska kanske krypa ner och värma sina frusna fötter i hennes pojkväns smala säng. Tvivlar han på om han ska återvända? Är det nu han har fått nog? Vem är det dom väntar på? Är det ett tecken eller bara en rutin? Sova, vakna, äta, jobba, äta, sova. Om och om igen. Är det för att vi vill eller för att vi måste? Kommer du innanför en dörr där du har en pappa som slår dig? En syster som inte äter eller en mamma som kräver för mycket? Ringen du har på ditt finger, tillhör den ditt livs kärlek eller någon du nöjer dig med för att det ger dig trygghet?
Jag observerar människor som springer i cirklar. Stressar, skyndar. Pratar för att sedan tystna igen. Alla ska åt olika håll, de ska alla möta olika öden. Det finns mycket, många. Världen är stor, människor är fascinerande. Jag är bara nyfiken, som alltid.
Svamlar gör jag också.

Nu är det tydligen minusgrader och sol. Som sagt, make up your mind. Ingenting idag. Extra långa helger är underskattat. Jag förtjänar en ledig dag. 

Nick & Norah's infinite playlist. Se den.

Funderingarna är blandade.
Sitter och dricker en välförtjänt men failad kopp kaffe. Den smakar inget vidare men det gör inte så mycket. Sen så undrar jag varför vädret aldrig kan bestämma sig. Vad fan är det här liksom? Vad hände med T-shirt och solglasögon? Jag gillar inte när förhoppningar krossas till omöjligheter. Trots det sätter jag mig i en situation som gör det oundvikligt. Hm. Ska sluta pressa, trycka, drömma. Verkligen, drömma. Fantasier och äckliga grejer. Den här veckan ska jag ta det piano. Sippa äckligt kontors-kaffe framför en laptop och se lite sådär djup och poetisk ut. Det sägs att man aldrig ska tappa hoppet, men jag tror att det är precis vad jag behöver nu.

En lördagkväll med tv, soffa, chasewnötter och cranberries.

Jag blundar en stund. Som för att stänga ute allt förutom solens stickande strålar. Värmen tränger sig in under mina kläder och tvingar mig att le. Något som jag motvilligt går med på, det är trots allt vår.

Lyckades skriva ihop en novell. Bara sådär. Ibland underskattar jag mig själv.
Kan förövrigt rekommendera Medelhavs Deli i Söderhallarna, deras kycklingrulle var god, eller som Sophia uttryckte det, klart godkänd!

Dagens bästa låt.

Nostalgin är väl oundviklig. Glad men ledsen, mest trött.

Genom nice dag. Fast, nää. Antagligen är jag den mest kräsna människan alive.

Hey, världen? Kan du vänta? Jag har svårt att hänga med, ännu svårare att hinna ikapp.

Blöder jag ständigt näsblod bara för att hålla mig ájour om att jag fortfarande lever? Lukten av järn får mig i och för sig att vakna upp, tillbaka till verkligheten. Annars är jag förfärligt okontaktbar, har svårare att hålla fokus på något som inte är mitt eget. Mitt egna är stort, det tar över. Det är mycket. Jag ber tusen gånger om förlåt.

När allt slår emot som en våg av känslor. Ett fånigt leende av tårar fastnar i ansiktet. Det är onödigt att försöka formulera ord, de skulle ändå aldrig nå fram. Där blir jag stående, tyst och försvarslös. Inte förvånad men oändligt förundrad, igen, igen och igen.

Det tycks vara svårt att behålla lugnet och veta vad man vill, eller så är det bara jag. Det är rätt men samtidigt helt fel. Varför skulle jag låta mig gå före någon annan?

Kall rakt igenom. Full av beslutsångest och missnöje. Tom på uppskattning och belöning. Avstängd och utelämnad. Ändå är jag  väl ganska glad.

Sommar, äckel, tält och  T H E  K O O K S !!!!!!!!!!

Jag som skulle sluta slösa och uppleva världen sitter och suktar efter kilklackar och tunna tunikor. Blommor och spets, tjocka tröjor kombinerat med barfota och shorts. Femhundra modeller av solglasögon och maffiga guldkedjor. Ibland önskar man att intresset var mer i stil med fågelskådning.

but they're still just dreams.

Fram och tillbaka. Samma gata, samma ansikten, samma snövallar, samma grus. Likadana skor, likadan jacka. Världen blir farligt lätt att ta förgiven när allt förblir detsamma. Visa mig något annat, utmana mig, motivera mig. Ge mig min vilja och sprallighet tillbaka. Förhoppningsvis kommer den med våren.

Kom just ihåg att jag hade en dröm i natt. Utav det töntigaste slaget, den förblir därför icke-avslöjad. Jag fortsätter dock att förvånas av min uppenbarligen livliga fantasi. Jag som aldrig brukade drömma besöks nu, plötsligt, av de undermedvetna tankarna var och varannan natt. Skrattretande fåniga är de också.

Jag skulle vilja ha en care-ometer. Något som visar hur mycket man borde bry sig vid olika tillfällen så jag slipper slösa min energi på idioti. Idag kan jag varken andas genom näsan eller hitta motivation. Jag trivs ganska bra i rollen som passiv.

Upptäckte till min förfäran att gatorna fortfarande är vita och bilarna fortfarande insnöade, FAN.
Får känslan av att det mesta springer ifrån mig men det hindrar mig inte från att sitta passivt bredvid och låta min feta röv växa sig ännu lite större. Skyller på sådant som inte spelar någon roll och gör oidentifierbara skuggfigurer med händer utan acceptabla naglar. En dag och en kväll kvar på lovet. Vad ser du i en sån som mig?