Nu känns hela världen lite bättre, kanske har något som kallas tur ändå. En dag till sportlov och skidåkning, två dagar till en dag av bilåkning, tre dagar till sönderfrusna fingrar. Min falsett har slutat funka, inte okej.
Solen tillät kramsnö. Det gjorde mig paranoid. Allting kom från alla håll och skapade en kollision över mitt huvud, i mitt huvud. Tankarna om något annat, något större, växte sig stora och sedan var det försent. Jag var dömd att fångas i det som inte fanns. Overkligheten är farligt lockande.
Har dina ben blivit snyggare sen första gången du rakade dem? Har dina ögonfransar blivit längre sen du tvingade på dem svart färg varje dag? Har ditt hår blivit finare sen det inte fick ha sin naturliga form och färg? Har din hud blivit finare sen du började täcka den med produkter av alla dess slag? Har ditt självförtroende växt sen du började bry dig om vad du satte på dig på morgonen? Tycker alla bättre om dig sen du bestämde dig för att aldrig mer äta sötsaker i hopp om en plattare mage? Har din ekonomi blivit bättre sen du började med allt detta? Och, viktigast av allt, har det gjort ditt liv mer värt att leva?
why didn't i just walk away? Oh right, because i'm an idiot.
I did know this - every second I spent with her was only going to add to the pain I would have to suffer later. Like a junkie with a limitied supply, the day of reckoning was coming for me. The more hits I took now, the harder it would be when my supply ran out. Jag gick från Liljeholmen, det är svårt att hålla ögonen öppna.
Allt det vita och glittriga ger mig känslan av overklighet. Om det inte var för att jag suttit med näsan i matteboken hela dagen hade jag lika gärna kunnat leva i en saga. Men om det var min saga hade jag inte längre varit här.
Nej. De satt ju fast, skulle behövt en sån där som mamma använder i trädgården på sommaren, en sekatör. Eller han i 07NVC. Men hela världen var inte på våran sida och ett tag sjöng jag faktiskt på impossibleimpossibleee. Kreativiteten flödade i hjärnorna och vi tänkte så det knakade men vi nådde helt enkelt inte upp. En hyfsat snäll man misstyckte och sa att vi kunde slå ihjäl oss. Vi hade i alla fall dött medan vi gjorde något som fick skrattet att bubbla. Själv tyckte jag att han borde varit glad att vi inte var i någon gammal lägenhet och söp sönder våra levrar utan istället gjorde något kreativt ute i den friska luften. However. Scarfen som nu hänger runt min hals är i klassen som kommer göra dig avundsjuk. Fast det är histiorien bakom som egentligen spelar roll. Krokiga sömmar - egen design.
Var det inte mer uppenbart än så? Syntes det inte att alla ord, alla blickar, svaldes för att sedan om och om igen spottas ut av hennes hjärna? Det slutade alltid på samma sätt. Du är värdelös.
Jag börjar om och börjar om. Skriver ett utkast, skriver ett till. Kombinerar orden på nya sätt, ändrar ordningen. Hittar på något nytt, drar fram något gammalt. Jag vill att det ska bli perfekt. Oklanderligt, jag vill att det ska klinga i takt med underbart.
Smärtan var outhärdlig. Ett steg till och jag skulle gå under. Den nya utstyrseln gjorde ingenting lättare. Allt jag ville var att fortsätta springa. Springa ifrån alla tankar. Tankarna som skavde likt sår i mitt huvud.
Tanken att ta steget gjorde mig livrädd. Att falla rätt ut i ingenting ovetande om vad som skulle hända sen, livrädd för att falla för dig. Men när jag föll fanns du där, du var min stötdämpare. Som en studsmatta tog du emot mig för att sedan låta mig flyga med dig upp igen. Du lät mig hålla din hand medan vi vandrade på de fluffiga molnen av kärlek. Men sedan, utan förvarning, släppte du min hand lät mig falla igen, rätt ut i ingenting. Den gången fanns det ingen studsmatta som tog emot mig.
I was a killer was the best they'd ever seen. I'd steal your heart before you ever heard a thing. I'm an assasin and i had a job to do, Little did i know that guy was an assassin too.
Jag borde väl skriva ner det. Alltihopa. Varenda liten tanke, varenda händelse. I kronologisk ordning, en efter en. Något säger mig att det kan vara bra att ha, sen.
Utan fjärilar i magen, utan blöta kyssar och mysiga överraskningar. I år blir det girlsnight-sleepover med underbara flickor. De som kom, de som stannade kvar. De bästa vännerna någonsin, mina egna.
Matteboken är för tjock och det är för många sidor jag inte bläddrat förbi, för många tal jag inte förstår. Det är för mycket att ta in. Plötsligt spelar allt ingen roll längre. Inte när leendet går från öra till öra och benen vägrar stå still till tonerna av musiken. Dansadansadansa. Skrattaskrattaskratta. Untzuntz. Idag blir en bra dag. http://www.youtube.com/watch?v=Q-tAlG5iJ4Y&feature=related
VGY har sina stunder. Om sena dagar är priset jag måste betala är jag villig att göra det, lätt. På hur många andra skolor kramas det för pengar till Haiti? Speeddejtas det i ljushallen? Bjuds det på geléhjärtan och rosa bål? Spelas det kärlekslåtar hela dagen lång så att det ekar i hela byggnaden? Alla hjärtans dag-stämningen idag var obetalbar. Som om det inte vore nog har jag en klass full av kramgoa killar och fnittriga tjejer. Hävdar inte att den är bättre än din, bara att den är så jävla priceless awesome!
Om det var någon som gjorde fel så var det väl jag. Varför gav gud mig den underbara förmågan att misslyckas?
Jag vill ha somrar vid Mälaren. Tvinga fötterna att plaska i iskallt vatten, Stanna ute hela natten. Äta glass och höra gruset knastra. Cykla och ha första picknicken. Frysa ihjäl optimistiskt iklädd jeansjacka en sen kväll i maj. Skita i att ballerinaskorna blir paj. Värma ansiktet i solstrålarna, lämna strumpbyxorna hemma i hopp om en nice bränna. Jag vill ha sommar i Mälarhöjden.
Det syns i ögonen och i leendet, i luften som omger den. Kärleken är bländande vacker. Mina ögon klarar inte av att ta in dess eleganta skepnad, jag vill hellre slå den i ansiktet. Men det går inte, kärlekens abstraktion övervinner allt, även mina knutna nävar.
I should know who I am by now, I walk. The record stands somehow. Thinking of winter, Your name is the splinter inside me while I wait, And I remember the sound of your November downtown. And I remember the truth. A warm December with you but I don't have to make this mistake. And I don't have to stay this way, If only I would wake.
Det var med lugn i tankarna jag betraktade det röda, det fina. I takt med dina hjärtslag fortsatte blodet att pulsera utmed min arm. Ingenting skrämde mig så länge du satt vid min sida och då din hud gav vika för knivens blad kunde jag tyda en belåtenhet i ditt ansikte. Du njöt, precis som jag. Försiktigt la du din handled mot min, lät det som var ditt också bli mitt. Du fanns nu i mig som jag fanns i dig, vi var en, förevigt och föralltid.
Om hon räknade skulle kalorierna vara för många. Om hon mätte skulle centimeterna vara för långa. Om hon prövade skulle jeansen vara för trånga. Om hon önskade skulle hon hellre ha ditt ansikte än sitt eget. Om hon fick bestämma skulle ingen få känna sig sämre än hon kände sig nu.
Begraver mig själv i toner av Calvin Harris och försöker att skita i tankarna om koordinatgeometri. Skavsåren som är ett resultat efter sju kilometer i längdskid-spåret gör sig påminda även i stillasittande tillstånd. Ikväll hänger man i slussen och glömmer sina bekymmer.
All stress och alla måsten ger mig endast viljan att göra precis ingenting. Jag behöver självdiciplin, motivation och ett mer organiserat liv. Men först behöver jag äventyr.
Det är inte svårt att se, ingen utmaning alls. Och det jag ser gör mig avundsjuk. Jag vill också känna förväntan i magen, lusten i läpparna och saknaden i tankarna. Jag vill också vara slav under kärlekens förödande vingar.
När du förlorat allt har du fortfarande kvar din histioria. Ditt liv. Därför ska jag göra mitt till a hell of a good one. Äventyret har bara börjat och slut är det inte på långa vägar. Spontanitet och mod har aldrig varit min stora grej, därför ska det blir det nu. Time after time I tell myself, I've got nothing to lose.
Håll mig hårt och säg att det kommer att gå bra. Ge mig en kram och övertyga mig om att det ordnar sig. Säg mig att det inte spelar någon roll, säg mig att det är okej. Säg att du inte gör det för att du borde utan för att du vill.