förevigt mitt alldeles egna.

Förvånar omgivningen med sådant de ser varje dag, är jag verkligen så förutsägbar? Irriteras över att tilltalas som någons gamla tillhörighet, det är sant, frustrerande nog.
Och jag går så mycket i skolan att jag totalt tappar tidsuppfattningen när jag både hinner sova, titta på tv, äta, städa och plugga innan middag. Beslutsångesten är hack i häl och allt beror på var man hamnar när solen tittar över horisonten.