förevigt mitt alldeles egna.

Producerar några rader bokstäver bland alla siffror, rader bland alla rutor. Men inte här. Och från alla håll pressas det in i mina tankar, hur många murar jag än bygger upp.
Greg Laswell – And Then You

Förvånar omgivningen med sådant de ser varje dag, är jag verkligen så förutsägbar? Irriteras över att tilltalas som någons gamla tillhörighet, det är sant, frustrerande nog.
Och jag går så mycket i skolan att jag totalt tappar tidsuppfattningen när jag både hinner sova, titta på tv, äta, städa och plugga innan middag. Beslutsångesten är hack i häl och allt beror på var man hamnar när solen tittar över horisonten.

Ändå kan jag inte låta bli att undra varför just jag var tvungen att vara den som offrades till den idiotiska generationen.

Det är mina egna fällor jag gillrar, och faller i. Den hjälp jag vet att jag skulle få ropar jag inte efter. Jag vill inte veta, jag vill inte höra. Jag vill ligga sprattlandes på rygg med vidöppna ögon som stirrar upp i den svarta natthimlen. Jag vill vara oskyldig.
Ni säger alla att det händer den bästa. Men det händer inte, det skapas. Och jag vill inte ut, jag vill in.

När blir något en regelbunden vana? När är något regelbundet? Vid en upprepning av fem? En gång om året, en gång i månaden, en gång i veckan, en gång om dagen?