förevigt mitt alldeles egna.

En kackerlackekille i 20-årsåldern reser sig upp för två vita pappiljottfrisyrer. De tittar lite frågande på honom innan de tacksamt sätter sig på de blå sätena. Leenden söker sig från ansikte till ansikte och någon av dem kommer säkert berätta för sin dotter om den trevlige unge mannen på linje 13 mot Ropsten. Den helt utomstående damen i sätet bredvid får snälla ögon, inte kan man tro att en kille med skäggstubb, träningsbyxor och en keps nerdragen över ögonen ska ställa sig upp för de äldre? Hur gullig får världen inte vara? Förvånansvärt nog dras alla med i lyckan och harmonin som uppstår. Mannen på andra sidan packar snabbt ihop sina saker och flyttar in ett säte för att sedan erbjuda den nya sittplatsen till dagens vardagshjälte.
Ibland blir folk bra glada för ingenting.

Jag låtsas idag. Låtsas att jag varit duktig när jag i själva verket bara kommit en halv sida framåt, låtsas att jag förstår genom att ständigt arbeta efter facit. Låtsas att jag är frisk nu när halsontet i själva verket ackompanjerats av en intensivt kliande känsla i näsan. Jag hittar på, inbillar mig, att jag inte behöver något annat, någon annan, än det jag har här och nu. Om det var sant skulle jag inte ständigt se mig om efter nya möjligheter, men då hade det inte heller varit någon mening med att leva. Man måste komma någonstans och om det inte går måste man låtsas. Jag måste.

Har sovit hela dagen. Sitter fortfarande med böckerna öppna som för att hålla prestationsångesten på avstånd, jag sneglar ner på ekvationerna med vetskapen om att tangentbordet redan har vunnit. Jag kanske skulle stänga dem, gräva ett hål och glömma bort. Bortträngning och förnekelse som han sa på psykologin. Halsen är ett brinnande vattenfall. Förvärrar det med ett ögonblicks njutning, chokladglass.

Är det möjligt att beskriva något man aldrig sett i ögonen? Även om det under alltför lång tid gått två steg bakom och ibland strykt sig mot din rygg likt en försynt katt. En känsla som inte går att förstå men som ständigt befinner sig där, två steg bakom. På efterkälken men samtidigt med, den sinkar dig, gör varje steg framåt några kilo tyngre och varje flygtur några minuter kortare. Den har stor inverkan, även om det inte är möjligt att beskriva den.

Ett tag trodde jag att varje inlägg skulle prydas med den rubriken, inte minst kvällens. Stundtals är det bra att ha fel. På vägen hem fanns bara den unkna lukten av gamla sopor, ett uppochnervänt hav av brinnande stjärnor och, förstås, smärtan i fötterna. Fingrarna drar ihop sig, händerna kämpar emot. Någonstans där är det väl, som man inser, att det här bara är en dag av många. Hur ont bör det göra att vara sig själv?

Jag saknar att stoppa in lurarna i öronen och uppleva tunnelbanevagnen i takt till trummorna. Att låta mig luras till att människornas rörelser är anpassade efter gitarren och deras sinnesstämning och konversationer efter texten. 25 minuter kollektivtrafik där världen kretsar runt bara mig. Ipod, snälla ipod, lev igen.

Nej du får ju inte det. Eftersom du är sex år och inget mer än en belastning för samhället bortsett från dina föräldrars konsumtion av ljusrosa klänningar, stödhjul och hello-kittyryggsäckar. Du kanske, möjligtvis, är en hopp om en bättre framtid då du gått ut skolan, studerat på KTH och vunnit nobelpriset. Men du skulle lika gärna kunna sluta upp som en massmördare, bortsett från statistiken som säger att det oftast är män som inte är uppväxta med solblekt hår, brunbrända ben och en mamma som försöker förklara det svenska valsystemet.

Hon sa det trots allt med en skeptisk röst, som att hon redan visste. Nej, inte ens i det fria Sverige får en sex-åring rösta på sin storasyster.

Kan det kallas egoistiskt, själviskt, kanske rent utav självexcentriskt? Bara tanken gör mig äcklad. Hopp och tro, vad är det egentligen? Några timmar senare, några timmar försent, sitter jag här övertygad om att jag förstått något obefintligt. Psykologist sätt är det väl undertryckta känslor som jag sätter in i någon annans huvud. Allting låter ju rätt, inte minst när jag vrider det i min riktning.

Det blir bara så ibland, att man känner sig fullständigt oövervinnerlig.  Något somliga skulle kallat naivt tonårstrams, men mitt uppe i himlen har det ingen inverkan, överhuvudtaget. Ibland bara vet man att vad som än händer och hur det än sker så blir det något bra. Som idag. Sen sprang jag på Oskar Linnros.

Jag skulle tittat på stjärnorna medan de fanns där. Lagt mig ner på den kalla, hårda asfalten och stirrat ut i det expanderande svarta. Jag skulle tittat på stjärnorna. Nu är det försent, det är alltid för sent. Molnen hade svetsat sig samman precis som våra fingrar i varandra, skillnaden var att molnen vågade hålla kvar. Det vita och enorma dolde den himmel jag längtade efter. Frihet.

När ingenting längre ska spela någon roll, när världen är menad att försvinna framåt sträcker jag istället upp armarna mot himlen och snurrar. Runt, runt, runt. För att slippa höra, se, läsa. Med viljan att stanna kvar i sommaren men samtidigt springa bort, långt bort. Iväg från det som jag så lätt fastnar i när dag blir natt och natt blir dag. Då dagarna, timmarna, minuterna går i varandra och händelserna kraschar samman. Ändå kan jag inte förmå mig att gå framåt trots att jag brutalt vägrar att backa. Så jag snurrar. Snurrar för att snurra, för att tränga undan, för att glömma.

Även när motgångarna klär mig håller jag fast vid uppsåtet som fört mig rakt in i både misär och lycka. Det finns bara ett sätt att veta säkert; att pröva.

Egentligen är det glasklart. Det finns ett håll, en möjlighet, framåt. Jag vet hur man gör eftersom jag har gjort det förut. Otroligt simpelt, börja om från början, tillbaks på ruta ett kallas det väl. Jag hade bara ingen lust, inte igen, inte nu.

Kan det vara så, att jesus inte har tid för oss?

När man är ung vill man bli hög.

Ta isär och slita sönder. Om positionen är ombytt förstår jag hur det känns. Förjävligt.

Hjärtat som öppnades i ett slag. Hårt men oavsiktligt. Blodigt sönderslaget, trasigt, trots det, aldrig med oförmåga att helas. Om det så är med klister eller affirmationer, kanske leenden.

Det må vara besvikelsen som sköljer över mig som en tsunamivåg varje morgon. Jaha, det var det. Som att mitt sinne förväntade sig att vakna upp i samma magi det föll till sömns i. Kanske för att jag ville det, kanske för att det är så det borde vara.

Hur högt önskan än ligger blir lögnen aldrig sanning. Påhittens undersåte blir endast dränkt i sina egna fantasier och dömd att varje morgon vakna upp i, tsunamivågor.

Och då. Precis när jag trivs som bäst är det dags att inse, att ingentig varar förevigt. Vi måste alla tillbaka till det som kommer att bli rutinerade vanor. Hästsvansen, tre-minuters-mascaran och jeansen. Av och på igen, medan veckorna går i varandra samtidigt som dagarna blir förutsägbara och solbrännan bleknar.
Återkalla.
Det fungerar ju, även om det aldrig blir som förut skapas något nytt. Inte bättre, inte sämre. Har vi lyckats nu? Jag tror det, faktiskt. I bakhuvudet lyser ett stort FINALLY.