slutar hjärtan aldrig brista?
På senaste tiden har det torkats fler tårar än vanligt. Salta droppar som rinner och leenden som dör ut. Den där lilla gnistan som bara försvinner och blir till ett tomt hål. Jag som trodde att våren var kärlekens årstid. Men hos vissa finns hoppet fortfarande kvar, det sägs att rött är inne i vår.
in the replays!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Humöret skrapade just knäna i asfalten. Ett hål i mina favoritjeans.
aldrig lyssnat när du lovat
Om det är spel vi ska spela föredrar jag i så fall monopol, eller typ kort. Hur kan jag gå i samma fälla, igen, igen och igen?
bara filmstjärnor sover sött
Jag trodde du visste, därav min förvåning. Jag trodde du sett vad som hänt, att du tolkat mina reaktioner och förstått. I fallet tappade jag de flesta och det är många jag än inte vunnit tillbaka. Men du märker visst ingenting.
ny favorit?
etta pax
Bara vara ledig, ledig, ledig.
varför finns det inga fiskar i öknen?
Viljan att vara något annat blir en strävan efter att bli något jag inte är. Jag bygger mina egna vägar, åt fel håll.
don't give a shit 'bout my bad reputation
Nöjd tjej.
marry me, please?
femhundra gånger fan.
Om elva gånger tre år liksom. Vadihelvete, nu blir jag arg på mig själv.
svettigt
ett mysterium
Räknas man som oskyldig tills man bevisas skyldig eller som skydlig tills man bevisat motsatsen?
I've met someone that makes me feel seasick Oh what a skill to have Oh what a skill to have So many skills that make her distinctive but they're not mine to have no they're not mine.
ingenting är hardcore
Synd bara att inte jag är det. Jag väljer smärtan.
if you're a bird i'm a bird
Om det är värt det? Enligt mig är det ingen ja/nej fråga för det finns inget definitivt svar. När målet nås kan den upplevda smärtan kännas obetydlig men du kan fortfarande aldrig veta om det var värt det. Att kasta sig ut i ovissheten, att bortse från den enorma rädslan och välja att gå vägen mot ingenting kanske är minst lika värt det. Om du inte vågar pröva får du aldrig heller veta. Smärta är för de fega.
so don't think that im pushing you away when you're the one that i've kept closest
I slutändan väljer vi ändå smärta framför ingenting.
inga kommentarer, egentligen
Trots att vindarna blåser varmt ger de mig gåshud. Det är mycket som är svårt att förstå men jag håller forfarande fast vid min teori om att det går lättare om man delar med sig. Som om jag någonsin skulle kunna släppa den. Känner ingen strävan efter att möta den nya dagen men ögonlocken känns tyngre och sängen ser farligt skön ut. De mjuka lakanen vinner över min visshet om att nattens sömn inte kommer att vara det minsta lik törnrosas. Och, med en fånig textrad snurrandes i huvudet, please don't say we're done when im not finished, sluter jag mina ögon och önskar innerligt att jag var på en annan plats.
this time honey i won't be so lame
Funderar på problem i storleken med vilken nagellacksfärg som passar bäst. Så egentligen är jag väl ganska bekymmersfri.
smörgåsrån
Framkallar jag sådant som inte finns eller förnekar jag det som faktiskt existerar?
please don't say we're done when im not finished
Finns det en tid, en plats, då två människor förenas i en känsla? Lika stark från båda håll, lika ihärdigt hungrig i deras magar. Den ena för att växa sig större och den andra för att krympa till något näst intill obefintligt. Att komma dit, till den tiden, den platsen, kan likaväl ta fem år som fyra minuter. Att ta sig där ifrån kan variera med lika stort omfång. Men tiden då utrymmet mellan dem är anpassat med precision, om den tiden ens existerar, kommer alltid att kallas lycklig kärlek.
snarare struktur
nej alltså, inte direkt.
all along the western front
Jag tänkte på något men så glömde jag bort det. Därför blir det inget inlägg idag heller. Jag är glad. Ingenting spelar liksom någon roll när man kan lapa sol utan jacka på lunchrasten, glassa i piloterna med en strawberry white i handen.
på kärt återseende
Han kommer tillbaka med jeansjackan och tygskorna. Letar sig in i hörlurarna då solens strålar bleker de första hårstråna. Vårens hjälte, sommarens konung. Håkan, som jag saknat dig.
apropå ingenting
räck mig din hand
Trycker ner delete och skiter i alltihopa. Leendet sitter väl ändå rätt okej idag, jag låter mig vara som jag är.
men oj
Vad hände med mina barnvänliga, stressfria, prinsessliknande, snälla-för-huden-och-håret-och-all-den-dä-skiten-somskrivs-i-tidningarna, sovvanor? Jag skulle inte direkt säga att det är en cigg men, det är något annat.
parasiter under huden
När jag samlat tillräckligt med mod ska jag googla skabb.
skrattar åt mig själv som jag skrattade åt dig
Pinsamt alltså, på riktigt. För bara några timmar sedan hånade jag det barnsligt egoistiska. Nu är det som att titta sig själv i spegeln. Epicentrum, ja tjena.
l-o-s-t
Det är illa när morotskakan inte ser inbjudande, farligt, god ut. Men vad förväntade jag mig? Det är söndag. Jag tror på mig själv och jag tror, faktiskt, att jag skulle klara det. Inte utan smärta men det skulle gå. Inte utan illamående och inte utan tårar men det skulle gå. Om det inte skulle kännas som att jag precis lekt norsk fylla, ensam, ute i skogen. Jag har liksom ingen jävla aning om åt vilket håll jag ska eller vad det är jag strävar efter.
åt vilket håll ska jag gå?
ensam är coolt
Ibland behövs det inte mycket mer än en ord och tankar som studsar mellan två tonårshjärnor. Lite hederligt tjejsnack botar det mesta.
thank you for the music
Tack till;
The Kooks för att ni alltid kan göra min dag. Melissa Horn för att du får mig att känna mig mindre ensam. Håkan Hellström bara för att du är så jävla underbar. Arctic Monkeys för att ni får mig att vilja hoppa upp och ner och
till Franz Ferdinand av ungefär samma anledning. Kings of Leon för att deras musik ger mig rysningar längs ryggraden och till John Mayer och Joshua Radin, samt Jack Johnson och Bon Iver bara för att de är så jävla mysiga att lyssna på. Sen till The Strokes, Shout out louds, Vampire Weekend och Babyshambles för att ni helt enkelt gör lysande musik! Samt till typ alla andra som någonsin yttrat en ton i hela världen och, såklart, SPOTIFY!
The Kooks för att ni alltid kan göra min dag. Melissa Horn för att du får mig att känna mig mindre ensam. Håkan Hellström bara för att du är så jävla underbar. Arctic Monkeys för att ni får mig att vilja hoppa upp och ner och
till Franz Ferdinand av ungefär samma anledning. Kings of Leon för att deras musik ger mig rysningar längs ryggraden och till John Mayer och Joshua Radin, samt Jack Johnson och Bon Iver bara för att de är så jävla mysiga att lyssna på. Sen till The Strokes, Shout out louds, Vampire Weekend och Babyshambles för att ni helt enkelt gör lysande musik! Samt till typ alla andra som någonsin yttrat en ton i hela världen och, såklart, SPOTIFY!
vad passar bättre än lust for life?
"Jag har aldrig sagt att det finns en anledning att leva", säger Dylan Moran till Svd.
Egentligen är det precis så det är. Det kanske helt enkelt inte finns en mening med livet, för varför ska vi leva? Inte för att det inte är underbart, fantastiskt och obeskrivligt. Jag menar inte heller att jag hellre skulle vara död, tror jag. Frågan har inget svar, än. Men vi har faktiskt inga som helst anledningar att leva, utom dem vi själva kommer på. Det som för oss framåt är vilja och enbart vilja. Med viljan att leva söker vi ständigt nya anledningar som får oss att sätta den ena foten framför den andra. Visst låter det obehagligt skrämmande men egentligen finns det absolut ingen anledning till varför jag ska vakna upp imorgon, ingen förutom min vilja att göra det.
not gonna teach ur boyfriend how to dance with u
Våren verkar vara tillbaka, men det var ett himlans tjatande om vädret i den här bloggen. Har inte så mycket att säga, eller snarare absolut ingenting. Utom möjligtvis att jag har ont i hela kroppen från cirka 30 minuter på hästryggen igår och att jag verkligen borde klippa mitt hår. Lyssna bara på musiken, det flyter.
i lost a friend
see that idiot walk
Kläm sönder mig bara, som en pantburk av aliminium. Tryck till, kasta ner mig på marken för att sedan ge mig en spark. Kör på bara för det spelar ingen roll, du vet ju ändå vad som är bäst. Genomskinlig var det ja. Jag tänker då aldrig mer vara transperant i hela mitt liv. Visst hittar jag på historier, men de stannar här. I min blogg, i min drömvärld. Även om jag hittar på en väldans massa vet jag fortfarande skillnaden mellan fantasi och verklighet. Det är bara tankar som snurrar i mitt huvud, kombinerade till obegripliga inlägg. Om de missförstås blir det farligt. See that idiot talk.
as i pretend to feel no pain
Det är inte lätt alltid, men eftersom jag aldrig faller går mitt liv som en dans. Självklart. Det är påsklov och solen skiner, inga problem i världen. Ändå är varenda liten pusselbit upp och ner, omplacerad, det enklaste pussel blir omöjligt att förstå sig på. Jag önskar för första gången att jag var genomskinlig.
förbannade fantasier
Det är nog inte omöjligt, om jag var chanslös skulle jag inte ens våga tänka tanken. Mina idéer borde kastas i papperskorgen.
han som äter hjärtan till sin kvällsmat
Jag blir kär i allt. Världen är för underbar, leendet vill aldrig dö ut. Solen sprider glädje i hela min kropp. Du skulle kunna slå ner mig och jag skulle fortfarande le. Våren gör mig otroligt naiv, jag älskar det!
för snygg för pop
Harry Potter och de vises sten.
Harry Potter och hemligheternas kammare.
Harry Potter och fången från azkaban.
Harry Potter och den flammande bägaren.
Harry Potter och fenixordern.
Harry Potter och halvblodsprinsen.
Harry Potter och dödsrelikerna.
Harry Potter och hemligheternas kammare.
Harry Potter och fången från azkaban.
Harry Potter och den flammande bägaren.
Harry Potter och fenixordern.
Harry Potter och halvblodsprinsen.
Harry Potter och dödsrelikerna.
crossiant-frukost
Nej! Nu blir jag lika arg som Hugo. MGMT, vafan har ni gjort? Vad hände? Lyssna inte på deras nya album congratulations. Riktigt besviken.
dom kallar mig mister fahrenheit
Sick-sackade över gatan i hopp om att gå på så många SV-brunnar som möjligt. Vilket fick tankarna att dra sig tillbaka till förra våren. En solig vår med brunbrända ben och stora leenden. Våren tvåtusennio var vid närmare eftertanke underbar. Inte ett enda problem och det jag kommer ihåg är bara glada minnen. Det sägs att man ska sluta när man är på topp men min mänskliga girighet säger åt mig att jag vill ha mer. Varför ska man ge upp, någonsin?
